Margit von Bahr

Fiske och beredning af långa

Ett besök vid fiskeläget Grundsund, Bohuslän den 6 juli 1911.

Tidigt på våren rustas kuttrarna vid olika fiskelägen i och för storsjöfisket kring Shetlandsöarna. Vanligen drifver man detta fiske från slutet av mars till början af augusti och gör under tiden blott tre resor hem med den fångst man lyckats bärga. Med undantag för dessa visiter på någon vecka i hemmet ligger man härute midt på hafvet och fiskar långa och äfven andra torskfiskar, med sk storbackor eller långref, bestående af krokar med långa ref emellan och ett flöte strax ofvanför hvarje krok, så att den ej skall släpa i botten. Som agn används sill under första resan, men senare när makrillen kommer, är denna fördelaktigare därtill. Fångsten blir olika stor, det beror på ”fiskelyckan”.

Dag efter dag skäres fisken upp, rensas, saltas nödtorftigt och förpassas sedan ned i lastrummet, där den förvaras och på detta sätt hålles fisk till hemkomsten.

Det är denna fångsts vidare beredning till lutfisk, eller kabeljo, som är det intressantaste man under sommartiden kan få se vid de fiskelägen som deltaga i det nu nämnda storsjöfisket.

Vi kommo just seglande till fiskeläget Grundsund, när de som bäst voro sysselsatta därmed, och fingo då tillfälle att riktigt lära oss, hur det gick till.

När lasten lossats från båtarna kastas den saltade och hårda fisken i vattnet nedanför bryggan, där den får ligga ett dygn för att mjukas upp, hvarefter pojkar med långa båtshakar fånga upp den på land igen. Där få nu kvinnorna och de äldre männen ta hand om den, där de stodo på den långa bryggan försedda med längre eller kortare knifvar framför enkla bord, på hvilka de ej fullt meterslånga fiskarna kastas upp och behandlas. Långorna fläkas upp, det gröfsta benet hugges ut, och hufvudet borttages. Fisken kastas sedan i ett stort vattenkar för att sköljas af, hvarur den åter upptages och med hårda rotborstar befrias från kvarlämnat blod i fiskköttet. Den sk spillångan spjälas sedan upp på tunna träspjälor för att torka under en 3 veckors tid, då den blir både hård och flat och säljes i handeln som lutfisk.

Den långa däremot som skall saltas ned får ligga i blöt ännu ett dygn tills själfva insaltningen börjar. Stora kar göras då iordning och betäckas i botten med ett tjockt lager af groft salt. Så lägges fisken ned, tätt intill hvarandra med ryggsidan nedåt hvarftals med tjocka lager af salt, tills karet är fullt, då saltet fullkomligt skall täcka fisken. På detta sätt får fisken ligga några dagar, tills den blifvit riktigt genomsaltad, då den åter tages upp och laken får rinna af.

Sedan styckas långorna i lagom stora bitar, packas ned i fjärdingar och är så färdiga att säljas som kabeljo.

Äfven på flera andra sätt beredes långan, allt efter olika ändamål.

Ingenting af fisken får dock förfaras. Af benen beredes benmjöl och af simblåsan och andra invärtes skinn beredes klarskinn. Skinnet göres då rent, sträckes ut och får torka, tills det blir alldeles genomskinligt. Hufvudet användes till hummerbete och af rommen beredes kaviar.

När storsjöfisket så är slutat i början af augusti och Grundsundsfiskaren varit hemma med den sista fångsten därifrån, får han begynna med förberedelserna till ett nytt fiske, och om ett par veckor är han ånyo ute på hafvet. Det gäller nu makrillen på ”Doggern”, som Doggersbanken i Nordsjön i allmänhet kallas, då de ej komma igen förrän i Oktober.

Jag frågade en fiskarhustru om det ej var både roligt och tråkigt, när fiskebåtarna kommo hem, det senare för allt arbete med fisken, som då började. Men gumman log vemodigt och förklarade, att det arbetet gjorde de så gärna, bara de fingo hem sina gubbar.

Upptecknat av: Margit von Bahr (Uppsala 29403:2)